"Just som jag tänkte gå förbi tog han mig om midjan och lyfte in mig i minibussen genom de öppna bakdörrarna. Alltsammans skedde i en enda rörelse, som om hela scenen vore koreograferad och vi båda hade övat in den tillsammans. En fasans koreografi.
Skrek jag? Det tror jag inte. Och ändå var hela jag ett enda stort skrik, som tillslut fastnade långt ned i strupen: ett stumt skrik, som när en mardröm blivit verklighet. Man vill skrika men inte minsta läte kommer fram, man vill springa iväg men fötterna trampar bara runt i kvicksand." Så skriver Natascha Kampusch på baksidan av sin bok "3096 dagar". Hon är bara 10 år när hon den andre mars 1998 blev överfallen och bortförd påväg till skolan. Hon hölls i över åtta år inspärrad i ett special byggt fängelse hos Wolfgang Priklopil. Hon var totallt avskärmad från yttervärlden och tvingades utså pyskisk och fysisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri. När hon är arton år lyckas hon äntligen fly, men då är hennes barndom redan förstörd.
Skrek jag? Det tror jag inte. Och ändå var hela jag ett enda stort skrik, som tillslut fastnade långt ned i strupen: ett stumt skrik, som när en mardröm blivit verklighet. Man vill skrika men inte minsta läte kommer fram, man vill springa iväg men fötterna trampar bara runt i kvicksand." Så skriver Natascha Kampusch på baksidan av sin bok "3096 dagar". Hon är bara 10 år när hon den andre mars 1998 blev överfallen och bortförd påväg till skolan. Hon hölls i över åtta år inspärrad i ett special byggt fängelse hos Wolfgang Priklopil. Hon var totallt avskärmad från yttervärlden och tvingades utså pyskisk och fysisk misshandel, utan att veta om hon någonsin skulle bli fri. När hon är arton år lyckas hon äntligen fly, men då är hennes barndom redan förstörd.
En hemsk berättelse som är omöjlig att förstå sig på. Jag förstår inte hur hon lyckades överleva i ett litet trångt utrymme nere i en källare utan att veta när något skulle hända eller om hon skulle få mat. Och bara leva med vetskapen om att man kanske aldrig tar sig ut igen. Det är också en berättelse om styrka ich överlevnadsinstinkt. Hon klarade av att överleva och fortfarande ha en styrka kvar, styrkan att fly. Detta trots att han under åtta år har brutit ner det mesta av hennes motstånd, men inte allt hon gör fortfarande motstånd på en del småsaker. Hon utrycker ibland sympati för Wolfgang och det är lite svårt att förstå, men samtidigt var ju han den enda hon hade. Hon själv jämför det med ett barn som är glad att se sin mamma eller pappa igen, trots att det får utstå slag eller hårda ord. Hon har en oerhörd styrka och boken är mycket värd att läsas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar